27 år gammal. I somras kraschade jag, på riktigt, på alla håll.
Anledning; för många.
Fick börja äta piller för att överhuvudtaget klara vardagen.
Har sen dess kämpat och sakta börjat bli bättre. Trodde jag.
För ca 1 mån sen fick jag första käftsmällen på länge, sen har det fortsatt mer och mer.
Står vid en klippa och försöker dra upp mej själv, varje jävla dag, en del av mej vill bara släppa, en del förmår inget annat än bara hänga där, och en stackars trött del av mej kämpar och sliter och lyfter och drar i stort sett varje jävla dag för att försöka få upp resten av mina delar, upp från klippkanten, upp från mörkret.
Men guuud så trött den stackars delem börjar bli.
-Det är bara tvinga dej själv.
-se det positiva
-skärp dej
-du har ju det bra nu
Enstaka meningar folk säger... dom vill bara vara snälla och hjälpa, jag vet.
Och tro mej, dessa meningar och tusen till går runt i mitt huvud konstant, även i sömnen.
Men den är bara en liten av mej som hör. Resten varken ser, hör eller känner... Jag kämpar med och mot mej själv varje jävla dag, mer lr mindre.
Men jag börjar bli så jävla trött, så jävla trött.
Och det bästa med mej är att jag inte kan prata, förklara, berätta... inte ens för mina närmaste.
Rädslan att bli missförstådd, inte trodd på, förnekad. Behöva försvara mej. Sitter så djupt rotad. Ett av mina största problem... Rädslan att bli dömd. Rätten. .. rätten att må dåligt.. finns den?
Vad, hur ska jag göra ?
