Det som rullar på oavsett dina tankar eller dina tycken.
Vi alla upplever det olika, vissa får kämpa mer, vissa mindre.
Vissa ställer frågor om livet, dess mening med mera, vissa bara rullar på.

Sen finns det dom som får kämpa mer, även att dom inte vill, som får kämpa trots dom inte orkar, som måste ställa sig själv och andra så otroligt många frågor, fast dom kanske bara vill tillhöra dom som bara rullar på...
För att dom föddes så, för att uppväxten gav ärr, finns många anledningar... tyvärr är svaren ofta svåra att få och förstå.
För dessa människor som får genomlida detta blir livet inte lättare av ett samhälle som vägrar förstå, som vägrar att ens försöka förstå, som istället dömer, och därmed ser till att dessa kämpande människor får kämpa yttliggare dubbelt så mycket för det lilla minsta...

Jag personligen är en av dom kämpande, min son är en kämpande och jag kämpar för honom.
Och det gör så otroligt ont i mitt hjärta, att allt måste vara ett kämpande, han är snart 3 år... föddes med gomspalt, opererades vid 6mån ålder, strax därefter började vi misstänka att ngt var fel, utveckligen gick inte som det skulle, fick vid ca 1år ålder "konstaterat" att han har en "utvecklingsfösening" , då hade han precis lärt sig att krypa, efter det har det gjort så många besök hos läkare och specialister, olika prover och tester har gjorts... Inga fel funna.
Jag lider varje gång vi måste ta prover lr tester måste göras, lider varje gång jag märker hur orolig och ledsen han blir när människor i vita rockar ska "titta" på honom. Samtidigt som jag över allt vill få klarhet, för att och enbart för att kunna hjälpa min son på bästa sätt. För att kunna ge han dom absolut bästa medlen, för att få vara den unerbara fina älskade glada pojke han är.
Men jag blir så ledsen för hans och min skull över att om och om och om igen behöva kämpa, att behöva försöka förklara för försöka få folk att försöka förstå..
Min son är absolut inte handikappad, det syns nästan inte alls på honom att han har svårigheter... men ska han bara för det inte få rätt hjälp ? Ska han bara för att han inte har någon diagnos eller synligt fel få bli accepterad och hjälpt på rätt sätt ?

Ska jag om och om igen behöva förklara mej och min son, för att folk vägrar tro och inse att man kan ha problem och svårigheter utan att det syns. Föklara att det inte går att "vifta" bort hans problem.
Förklara att ja vi behöver vara båda föräldrar hemma när han och lillebror är sjuka, efter som att det för honom är svårare och värre med tex magsjuka, att feber tar mycket hårdare på honom, att han antagligen på något sätt har sämre immunförsvar, därför är sjuk så mkt.

Kan man inte förstå att mycket i våra liv kretsar mycket runt honom och hans svårigheter.
kan ni med normala barn ens tänka er tanken att kanske aldrig få höra ett ord från ert barn, aldrig få se honom cykla, spela fotboll eller vad nu än era "planer" för era barn är...
Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att inte höra lillebror prata i ett, springa så fort han bara kan, sparka på bollen, hoppa och mycket mer... men jag kan känna empati med mig själv och andra föräldrar som inte får uppleva detta av olika skäl. Jag kan definitivt låta bli att dömma andra föräldrar bara för att deras liv inte är som mitt.

Skulle kunna fortsätta mycket mycket mer...

Min önskan är att ni skulle försöka förstå... Åtminstone acceptera.

Vi är bara en familj i mängden som kämpar.